Fokuserar på systemfelen som deformerar och krymper livsrummet och människan => För villkorslös basinkomst

Ditt BMI avgör inte om du är överviktig eller fet

Är du fet för att du har ett BMI på 30 eller högre? Nej, det behöver du inte vara. Det beror på hur din kropp är sammansatt. Man kan inte avgöra om en person är fet, bara genom att ställa den totala kroppsvikten i relation till längden. Fetma är relativt.

BMI = Body Mass Index (Kroppsmasseindex) = Relationen mellan total kroppsvikt och längd. Missvisande i de flesta fall!

Har du en våg hemma som enbart mäter din totala kroppsvikt, så är det dags att slänga den på soptippen, där den hör hemma. Den är helt värdelös, om du vill ta reda på om du har utvecklat övervikt eller fetma. Skaffa istället en våg som utöver den totala kroppsvikten, mäter muskelmassan och fettvävnaden. Har du inte råd med en sådan, så är det bättre att inte ha någon våg alls. Ta dig istället en titt i spegeln. Är du nöjd med vad du ser, så duger din kropp. Åtminstone så länge det finns snygga kläder i bra passform att köpa. Hälsomässigt är det ingen fara, om du kan röra dig normalt, om du orkar gå i trappor, inte har ont i lederna eller har bröstsmärtor, samt klarar av att gå ett par kilometer i raskt tempo eller fyra kilometer i normalt tempo, utan att bli extremt andfådd. Men hur du klarar det beror minst lika mycket på din kondition, som på din vikt. En del hälsoexperter anser att det är hälsosammare att vara måttligt överviktig med god kondition och muskelstyrka, än att vara underviktig med dålig kondition och muskelstyrka.

BMI är ett alltför trubbigt instrument att använda för att avgöra om en person är överviktig, samt vilken grad av övervikt det rör sig om, om det är måttlig övervikt, kraftig övervikt, eller fetma (i olika grad). Ingen människa med ett normalt intellekt och ett sunt förnuft skulle komma på tanken att säga, att gränsen för fetma går vid ett BMI på 30, att en person som har ett BMI på 30, per automatik skulle ha utvecklat fetma. Ännu dummare blir det, när man dessutom påstår att en sådan person skulle vara sjuk. Det är rent av efterblivet att påstå att ett BMI på 30 påvisar fetma, samt att fetma per automatik skulle vara en sjukdom. Ändå hör man detta jämt och ständigt uttalas av så kallade hälsoexperter, livsstilsexperter och sjukvårdspersonal på vårdcentraler och sjukhus.

Naturligtvis går det inte att avgöra om en person är måttligt överviktig, kraftigt överviktig eller fet i olika grad, genom att enbart ställa den totala kroppsvikten i relation till längden. Det inser varje tänkande människa. Övervikt och fetma är relativa begrepp. Var gränsen går för övervikt (i olika grad) och för fetma (i olika grad) varierar naturligtvis från individ till individ. Det är individuellt i allra högsta grad. Om du kan anses vara överviktig eller fet beror på hur din kropp är sammansatt, hur mycket muskler du har, hur mycket kroppsfett du har, samt hur tung din benstomme är. På samtliga vårdcentraler bör man därför byta ut de gamla vågarna som enbart mäter den totala kroppsvikten, mot nya vågar som mäter såväl den totala kroppsvikten, som vad muskelmassan väger, som vad fettvävnaderna väger. Först efter en sådan vägning kan man avgöra om en individ är överviktig eller fet. Men man måste, som jag tidigare nämnt, ta hänsyn till andra faktorer såsom längd och hur kraftig benstommen är.

BMI-tabellerna stämmer inte alls in på mig. Jag har ett BMI som ligger en bra bit över 30. Jag är kraftigt överviktig, men det handlar absolut inte om fetma. Jag har rätt mycket muskler, samt något kraftig benstomme. Jag är rätt lång. Av ren nyfikenhet räknade jag ut mitt BMI, kollade i en BMI-tabell, och fick veta att jag hade fetma typ 2. Jag behöver bara ta en snabb titt i spegeln, samt känna på min kropp, för att inse att beräkning av BMI som en metod för att fastställa om en individ har utvecklat fetma, är vilseledande i allra högsta grad, åtminstone för muskulösa individer med relativt kraftig benstomme. BMI är en bluff. Den enda vettiga metoden är att väga muskelmassa och fettvävnad, samt ställa dessa mått mot benstomme och längd. Så länge man inte använder sig av den metoden, så vägrar jag att ställa mig på en (traditionell) våg, och få min kropp granskad och utvärderad av vårdpersonal, som tror att en kropp kan beskrivas i siffror.

Om man vill förbättra folkhälsan, är det kontraproduktivt att komma med vassa pekpinnar, att tjata om vikt, övervikt, fetma, kost och fysisk aktivitet, att ständigt upplysa folk om självklarheter, som att nyttig kost och regelbunden fysisk aktivitet minskar risken för högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, osteoporos, med mera. Att ständigt bli kontrollerad, att bli vägd vid varje besök på vårdcentral, att ständigt bli utvärderad och bedömd, att ständigt möta påståenden, att man skulle vara fysisk inaktiv, att man äter fel sorts mat med för mycket socker och fett i, att man slarvar med sömnen, istället för att få öppna och fördomsfria frågor om sina levnadsvanor, får en människa att må dåligt. Särskilt om man känner sig missförstådd och felbedömd, för att man vet med sig att man äter nyttig och näringsrik mat, att man rör på sig regelbundet och tillräckligt, att man prioriterar vila och sömn högt. En människa som jämt känner sig missförstådd vid hälsosamtal, kan till sist tröttna och tappa motivationen att röra på sig och äta rätt. Om man stoppar i sig fler kalorier än man förbränner, så kommer man att gå upp i vikt, oavsett om man äter nyttigt eller onyttigt. Det vet alla, såväl normalviktiga som överviktiga. Man behöver inte upplysa människor om självklarheter. Fetma bottnar sällan i okunskap. Överviktiga människor är inte dummare än normalviktiga. Men som överviktig behandlas man som om man vore dummare. Än värre blir det, om man står utanför arbetslivet. Då antas man ha en mindre hälsosam livsstil, sämre sömnvanor, negativa tankemönster, sämre självkänsla, samt lägre IQ. Man bedöms efter ytan. Men ytan bedrar. Jag står utanför arbetslivet, och är kraftigt överviktig. Samtidigt har jag en hälsosam livsstil med goda sömnvanor. Jag är optimist i grunden, och tänker oftast positivt. Jag är stark och stolt. Jag har en ganska god självkänsla. Jag har ett ganska starkt självförtroende, samt anser mig vara raka motsatsen till dum. Jag styrketränar, promenerar och cyklar. Jag har sällan något sötsug, men äter sötsaker ibland. Jag äter oftast en varierad, nyttig kost med mycket proteiner, grönsaker och en hel del kolhydrater. Orsaken till min övervikt är att jag äter för stora portioner, lite väl mycket kolhydrater, samt att jag lider av kronisk sömnlöshet sedan 70-talet.

Tilläggas bör (för att spräcka alla mallar) att jag orkar köra stenhårda styrkepass på gymmet i drygt två timmar per pass, utan några som helst besvär under själva träningen. Jag blir inte särskilt trött efteråt, heller, trots den kraftiga övervikten. Sug på den.

Man mäter och väger människor, kontrollerar och fostrar dem. Man kör upp pedagogiska pekpinnar rakt i ansiktet på dem. Hälsosamma levnadsvanor ger hälsovinster, säger man. Man dumförklarar människor som inte håller måttet. Måttbandet tas fram och träs runt midjan. För stort midjemått, inte bra. Jag har en egen våg hemma, som jag kan väga mig på, säger jag. Men den här vågen väger mer noggrant, säger sköterskan. Utan att veta om jag har en mekanisk eller en elektronisk våg (som väger exakt), slår hon fast att min våg mäter vikten mindre noggrant, än vad deras våg (som är mekanisk) gör. Man får svara på frågor om hur många gånger i veckan man äter fisk, hur ofta man äter kakor och bullar, hur ofta man äter godis och chips, hur många promenader man tar per vecka, hur ofta i veckan man dricker läsk, och hur stora mängder, med mera, med mera, i en så kallad hälsoenkät. Jag påpekade för sköterskan, att man även borde ställa omfattande frågor till patienten om uppväxtförhållandena; om det har varit missbruk, våld, ständiga konflikter eller andra missförhållanden i hemmet under uppväxtåren, som kan ha haft en negativ inverkan på såväl hälsan som skolgången. Då snörpte hon ogillande på munnen. Det blev för komplext.

Sverige har blivit så pedagogiskt, terapeutiskt och anticeptiskt så man nästan spyr. Människan kokas ned till ett samspel mellan gener och levnadsvanor. Pekpinnar och ett ständigt tjat om livsstil. Samtidigt blir svensken i genomsnitt allt tyngre, allt mer stillasittande, samt sover allt sämre. Kontroll och tjat är kontraproduktivt. Människor blir motsträviga och olydiga. Människor revolterar, eftersom de mår dåligt av att bli kontrollerade och uppfostrade i vuxen ålder. I vårt land får ingen människa vara nöjd med sig själv. Man förväntas hela tiden vilja förändras. Man får inte slå sig till ro och tycka att man duger som man är. Gud nåde en fet människa som ser sig i spegeln och tänker: Jag duger. Jag mår bra. Jag är lycklig.

Avslutningsvis: Jag är rätt nöjd med mig själv. Jag känner ingen skuld och skam, eller självhat. Min kropp duger. Jag duger.

Skrivet av Mona Nilsson och publicerat under kategorin Hälso- och Sjukvård 762 769

Uppdaterat

Taggar: övervikt, fetma, bmi, muskler, muskelmassa, fettvävnad, benstomme, kroppssammansättning, längd, kroppsvikt, bmi-tabeller

Antal unika visningar: 2418

Prenumerera på kommentarer till detta inlägg Prenumerera på kommentarer till detta inlägg via RSS

Sprid gärna inlägget på sociala medier eller mejla/sms:a länken!

Kommentarer

Skickad | Hans Lennros skriver: Granskad

Finns det någon koefficient som kan användas för att korrigera BMI?

Inga svar Svara

Lämna en kommentar